Det största i vårt arbete sker ofta i det lilla. En hand som söker en annan. Ett ögonblick av tyst förståelse. Ett gemensamt skratt som bara vi som var där förstår.
På vår förskola är vi inte bara kollegor – vi är ett enda arbetslag. Vi bär ansvaret tillsammans, vi växer tillsammans, vi håller varandras arbete och drömmar i våra händer. Vi bygger framtid just nu – bokstavligt och bildligt. Vi skapar ett barnbibliotek där ord och fantasi får gro. Vi ger barnen fler dagar under himlen, fler lärande stunder utomhus. Vi samlar våra äldsta i en 5-årsklubb där de får känna sin kraft och sin plats i världen.
Men förskolans arbete handlar inte bara om projekt och aktiviteter. Det handlar om närvaro. Om att upptäcka världen tillsammans med barnen, att förundras med dem över det lilla: en snigel på en sten, en ny tanke som spirar. Det är dessa stunder som formar oss – och dem – för livet.
Tekniken är ett verktyg vi kan använda klokt, och jag älskar dess möjligheter. Men jag är också smärtsamt medveten om hur lätt de gyllene stunderna går förlorade när en telefon plockas fram, när en skärm får ta plats mitt i ett möte mellan två människor. I jakten på att dokumentera riskerar vi att missa det som är verkligt. Vad gör det med oss, med våra hjärnor, med våra relationer, när varje ögonblick ska fångas och mätas? När är det nog?
Det pratas om barnens skärmtid, och det är viktigt. Men om vi verkligen vill ge barnen en värld där de får vara i nuet, måste vi börja med oss själva. Att se varandra. Att se barnet, just där, just då.
Vårt arbete är ibland svårt. Svaren är inte alltid givna, lösningarna inte alltid enkla. Men vi har valt att stå fast i det vi vet är rätt. Vi har hållit kursen genom utmaningar, tillsammans. Barnen har rätt till pedagoger som vill dem väl, som ser deras styrkor och hjälper dem att lyckas. Vi pedagoger har rätt till en arbetsmiljö som ger oss kraft att fortsätta hålla, fortsätta växa – hela yrkeslivet ut.
Forskning visar att det är i en trygg, gemensam kultur – där vi bär varandra – som både barn och vuxna kan utvecklas och blomstra. Vi är hela förskolan. Vi är ett arbetslag. Och tillsammans växer vi – i stort och i smått, i hjärta och i handling. Vi är olika, och just i det ligger vår styrka. Vi kompletterar varandra. Ingen av oss behöver vara bra på allt. Vi får vila i varandras kunskaper, luta oss mot varandras erfarenheter och glädjas åt att vi tillsammans är större än vad vi någonsin kan vara var för sig.
Det är i våra olikheter, i vårt samarbete och i vår gemensamma vilja som vi bygger en förskola där både barn och vuxna får blomstra.
Tack, mina kära kollegor. Tack, fredagstomtarna!